(Publicerad 2009-09-15)
Ligurien är namnet på en bortglömd region i nordvästra Italien. Kustremsan sträcker sig mellan franska gränsen och Toscana. De få, som trots allt har hört talas om regionen, brukar med värme i rösten tala om fantastiska blomsterodlingar, god olivolja och gamla goda tider då Ligurien var ett älskat charterresmål.
Ja, just det, San Remo låg väl i Italien, drar sig nu kanske någon till minnes? För all del, San Remo ligger kvar i Ligurien. Men helt rätt är att det omtalade partylivet sedan länge dragit vidare väster ut, till betydligt mer välordnade Franska Rivieran. Under sextio- och sjuttiotalet var San Remo riktigt hett. Stadens kasino strålade i kapp med guldknapparna på jet-set-folkets klubbkavajer. Gröna oliver glänste i de hundratals Dry Martinis som serverades på löpande band. Men det var då det. Efter den stora charterinvasionen sjönk regionens popularitet. Till sist tröttnade även frusna nordbor på den överbefolkade Italienska Rivieran. Det sista charterplanet lyfte från området i början av 1980-talet. Ligurien lämnades i ett vakuum. Sedan dess har de små kustpärlornas strålglans falnat och blomsterrivierans odlingar stängts in i växthus. Stränderna befolkas nu mest av italienarna själva och nattklubbslivet är stillsamt. Det enda som aldrig har dalat i popularitet är Liguriens oemotståndliga olivolja. Den bästa i hela Italien, ja kanske till och med hela världen, anser experter på området.
I lundarnas sus
Vi anländer till Nice flygplats i Frankrike och hyr en liten bil. En mycket liten bil. Snålheten visar sig snart vara rena visheten. Efter att ha puttrat igenom palmkantade Franska Rivieran och lilla Monaco, tränger vi oss lätt som en plätt igenom gränderna i staden Ventimiglia. Sedan bär det av uppåt. Här får vi samsas om den smala vägbanan med Italiens manliga befolkning. De tycks alla ligga i hårdträning inför Giro D´Italia. Det fullkomligen vimlar av män med fräna solbrillor i tjata trikåer! Backe upp och backe ner. Men vi förstår dem. Att färdas genom olivlundarnas sus och blicka ner mot havet är magiskt.
Vi far genom flera nyanser av grönt.
Olivträden växer på de branta bergssluttningarna. I våningar. Vissa grönare än andra. Allt är otillgängligt. Det var faktiskt här uppe i de gröna bergen som ligurerna bosatte sig först. På behörigt avstånd från både pirater och annat löst folk som guppade omkring i hamnarna förr i tiden. Det var också hit upp Benedictmunkarna kom på 1300-talet. Dessa munkar, som var först i Italien med att inse olivträdets värde. Munkarna påbörjade det enorma arbetet att omforma Liguriens dramatiska natur. Den som kör bil (eller cyklar) på de branta sluttningarna, imponeras av den ingenjörskonst dessa munkar uppenbarligen besatt. Terrass efter terrass har format det omöjliga landskapet till en perfekt plats för olivträdsodling. Torr, nästan vulkanlik jord. Högt upp. Just så som träden vill ha det. Men det är ett otroligt jobb att ta hand om olivträd, pustar Vittorio Wolf och stryker svetten ur pannan. Han klättrar ner från en terrass. Vittorio är krögare och olivbonde och äger några olivträd längs vägsträckan mellan Cipressa och Linguiglietta. Han pressar årligen egen olivolja ”för husbehov”. Husbehovet räcker till familjen, men också till gästerna som kommer till hans lilla trattoria i bergsbyn Linguiglietta. Han sätter sig på en sten och tar en klunk vatten. Att skörda oliver är ett mödosamt hantverk. Det går att göra jobbet maskinellt. Men inte när man vill ha jungfruolja som görs på de allra första, gröna oliverna. De sitter för hårt fast, så man måste plocka dem för hand. Väntar man, tills oliverna blivit blåsvarta är det bara att skaka ner dem, berättar Vittorio. Han borstar av jeansen och återgår till sitt arbete. En sval vind får de spretiga grenarna att prassla. Långt ner i dalen hörs en vespas surr. Vittorio spanar, plockar, klämmer och provsmakar. De smakar inget vidare. Beskt. Men han ser nöjd ut. De kommer att ge en god olja. Allra mest olja ger de lila oliverna, som plockas i november. Det gäller att plocka oliven just när den är som… vad ska man säga… bäst mogen? Då ger den olivoljan jag vill ha. Det är med oliver som med vindruvor. En, två dagar kan göra skillnad på oljans karaktär. Det gäller att plocka i exakt rätt ögonblick.
Olivlundens gräs är högt. Urmysigt. Men Vittorio ber om ursäkt för ”the mess”
Om man skördar senare, i december, klipper man först gräset och sedan täcker man marken med nät. Då är det bara att skaka ner oliverna. Sedan är det enkelt att samla ihop nätet. Det är mindre jobb, men den oljan blir inte lika fin. Olivträd kräver omsorg och kunskap. Vittorios största skräck är att hans barn inte kommer att vara intresserade av hantverket. De saknar gröna fingrar och vill mest syssla med annat än olivplockning. Spela dataspel till exempel.
De bästa olivträden har breda kronor, som paraplyer. Inte som…
Vittorio pekar på grannens träd.
… som de där. Oj, oj, oj. De ser ju ut som bergstoppar. Nej man måste ta hand om sina träd. Klippa dem och se till att de mår bra. Då ger de många oliver.
Det är bara grenar som nås av solens strålar som ger oliver. Det visste man inte förr. Då lät fattiga familjer träden växa på höjden. Den odlingsbara marken var dyr. Ju högre träd, desto bättre trodde man därför. Idag vet alla Liguriens olivbönder att det är fel. Ett fint olivträd som ger mycket oliver är bara några meter högt och har en ”platt” trädkrona.
Från tvål till fred
Vittorio bryter av en kvist och gör en krans som han sätter på huvudet. Han ser med ens ut som kejsaren Ceasar eller de där sprintrarna som för fram den olympiska elden. Olivkvisten är en känd symbol för fred. Trots det har det rått en lång grannfejd mellan några släkter i Ligurien, berättar Vittorio. Man pallar inte oliver från varandra! Man ”råkar inte” plocka från någon annans träd. Ni har väl inte plockat några oliver på vägen hit upp? frågar han och spänner ögonen i oss. Nej, det har vi inte. Tanken var frestande, men faran att stanna mitt på den smala vägen och få ett gäng cyklister i bakluckan hindrade oss. Förutom en och annan nyfiken turist, har Vittorio inga fiender i olivlunden. Eller jo, den envisa vildrosen! Den är förfärlig. Klänger sig fast och är svår att få bort. Envis som attan. Kanske ligger hemligheten i Liguriens fantastiska olivolja i att träden växer högt över havet. De behöver aldrig, eller mycket sällan, besprutas. Den annars ettriga lilla olivparasiten ”sköldlusflugan” trivs nämligen inte på hög höjd.
Vittorio pratar på om oliverna, smakar, smackar, pekar och hoppar upp och ner i vartenda träd för att kolla om det verkligen är rätt dag att plocka de gröna oliverna. Kanske blir de bättre om de får hänga kvar till i morgon? Det finns uppenbarligen hur mycket som helst att uträtta i och berätta om en olivlund. Till sist bestämmer han sig för att det är dagen O (stora olivplockardagen). Medan Vittorio knycker loss årets första oliver till den blivande olivoljan för husbehov, beger vi oss vidare i vår lilla bil.
Nu bär det av nedför, till Olivmuseet i Imperia som ägs Liguriens största olivoljeproducent: Carli. Museet är egentligen ganska trist (trots att det utsågs till Europas bästa år 1993) men historien om olivträdet är desto mer intressant. Men nu hade ju Vittorio redan berättat allt. Därför dyker vi snabbt in i de två olivbutikerna intill museet. Här kan man både provsmaka och smörja in sig i olivolja. Fina flaskor och små färgglada dunkar pryder varje hyllplan. Ett frosseri för olivfanatiker. Vi fyller varsin stor kartong.
Som en kuliss
Vi susar vidare från jätteproducenten Carli till betydligt mindre Roi. De olivbevuxna branterna och den medeltida staden Badaluccos stenhus får oss att misstänka att vi kört vilse. Att vi hamnat i en Hollywoodkuliss. Denna vy kan helt enkelt inte vara sann! De gamla italienska stenhusen på branten, floden i mitten, det gamla vattenhjulet… och vid foten av kulissen, den anrika olivkvarnen Roi. Här har man pressat oliver i generationer. Fyra generationer för att vara exakt. Familjenamnet Roi har dock anor längre tillbaka i tiden än så, ända till Benedictmunkarna faktiskt. Rosella öppnar upp den lilla butiken, visar kvarnarna – både den rustika gamla och den moderna i stål. Arrangerar en improviserad olivoljeprovning. Varje producent har sin smak. Varje årgång sin karaktär. Vokabulären påminner om vinprovningens. Oljorna beskrivs som runda, fruktiga, krämiga eller peppriga. Det är omöjligt att bestämma vilken som är bäst. Så när vi tar våra överfulla kluckande påsar och sätter oss i lilla bilen igen konstaterar vi kort: En skön grön olivresa kräver en lastbil. Varje ligurier av rang tycks ha sin egen lilla olivpress. Hur många små olivkrypin som gömmer sig i bergen har ingen brytt sig om att räkna ut. Liguriens olivmakare är nämligen som små tomtenissar. Många är stolta över att tillverka sin egen olivolja för husbehov, eller för att sälja i liten skala. Ninos olivmakeri är ett bra exempel. Hans krypin ligger ovanpå restaurangen Ca´Mea, längs vägen till Badalucco. Hade inte Nino stuckit ut huvudet genom den lilla trägluggen i taket på restaurangen hade vi aldrig upptäckt honom. Eller hans goda olivolja. Det gäller att hålla ögonen öppna alltså!
Olivfakta
Det finns 300 olivsorter (cultivar) i Italien. Oliverna kräver omsorgsfull skötsel och används till att framställa olja, men också vid tillverkning av tvål, kosmetika, parfym, lampolja, medicin och aromaterapiolja. Hela olivträdet tas om hand. Stammen används som ved (jämför vår björkved) och olivkvisten används till inredning och inte minst – som fredssymbol. Det är just en olivkvist som kröner huvudet på den som springer med den olympiska facklan. Olivträdet har hyllats sedan urminnes tider och bilen är fylld av beskrivningar av detta fantastiska träd.
Olivkvarnar att besöka:
Carli´s, Via Gressio 11, Imperia
Roi, Via Argentina 1, Badalucco
Ca Mea (även restaurang) Valle Argentina, längs huvudvägen 1 km innan Badalucco.
Ska du skörda oliver:
1. Plocka oliverna för hand.
2. Låt dem vila en dag.
3. Rensa dem från kvistar och blad.
4. Tvätta dem noga.
5. Krossa dem i en olivkvarn.
6. Lägg olivmassan i en säckväv.
7. Pressa
8. Separera eventuell smuts från olja genom att tillsätta 25 grader varmt vatten.
9. Oljan flyter upp till ytan. Ta en sked och skopa ur oljan.
10. Förvara oljan torrt och mörkt, men inte för svalt eller för varmt. Olivolja utan konserveringsmedel håller sig i två år.
Kändisar som får oss att tänka på oliver:
Oliver Twist
Jamie Oliver
Oliver Stone
Resa hit: Flyg till Nice. Hyrbil från Nice flygplats till Ligurien. Kolla gärna bästa hyrbilspris på http://www.ebilhyra.se/ som sammanställer alla de stora uthyrningsfirmornas priser.